En mörk promenad

Som en bjärt kontrast till vår fina and-upplevelse i onsdags, hände en skrämmande sak under lördagkvällens runda. Platsen var T-bäcken, vid ravinen. Z och jag promenerade glatt i lördagskvällsstämning och just där bäcken är som djupast och mest ström, stod en man och kastade något i vattnet. "Underlig sysselsättning en lördagkväll", tänkte jag. Han böjde sig ned och tog upp en sten och kastade den med all kraft ned i vattnet. Jag tittade ned och blev helt stel: Där nere simmade en andmamma med sina sju dunungar och karln stod och försökte pricka dem. Jag blev rädd och förbannad på en och samma gång och tvärstannade. Mannen pep i väg och när min förlamning släppt, gick jag efter men han hade försvunnit bland husen på andra sidan.
Hur kan man vara så grym ?

Andlöst spännande

När Z och jag steg ut på gatan i onsdags morse (kl 06.00!!) kom en andmamma med 5 små dunbollar i släptåg bestämt gående från T-föreningen. Siktet var mot S-ån, nästan 1 km bort. För att komma till vattnet skulle hon vara tvungen att korsa två större gator, varav en var en av genomfartslänkarna i stan.
Z är ju en vallhund men hans erfarenhet av vallning inskränker sig till att ha haft koll på hönsen Gun & Co i Småland. Jag kan väl i ärlighetens namn inte säga att han hjälpte till direkt, men han var i alla fall med och bevakade det hela från sidan.
När andmamman skulle korsa Hamngatan, uppenbarade sig en annan hundtant samt en man modell bodyguard och tillsammans såg vi till att de få, men dock, bilar som kom släppte fram den lilla familjen. Så fort de kände gräs under fötterna, sprang de mot T-bäcken och plumsade i vattnet. Vilken lycka att se de små liven snurra kring. Och jag tyckte nog att andmamman nickade lite tacksamt mot oss!

Tack, PD!

"Det där måste du berätta om på din blogg". Så sa PD och log lite pillemariskt när jag hävt ur mig någon hundhistoria på vår sedvanliga morgonfika. För mig var det lika otänkbart som att simma över Öresund! Nu är jag där !!! Återkommer när jag samlat lite stoff!
Zorros matte

I kardborrarnas land

Svansen är lång, lurvig och pratglad. Det är inte bara självklart att hålla den högt upp i luften med en bekräftelse som säger "Här är jag som är störst! Se mig!" utan den är också vacker. Den gör en magnifik herre i sina bästa år till traktens kejsare. Men efter ett varv i skogen så här i maj blir det lite svårt att hålla önskad svansföring.

Kardborrarna är många men matte njuter av nyutslagna liljekonvaljer. Det går fort för en ståtlig hund att bli lika sänkt som Pluto bland ekorrar. Dessutom följer tre myror och en fästing med in bilen. Men matte som har åtskilliga hundår på nacken jagar kardborrar snabbt på flykten och myrorna far all världens väg. Och fästingen? Den blev inte bara platt utan mycket platt mellan två små stenar och svansen kan åter vifta glatt i eftermiddagssolen.