Som en bjärt kontrast till vår fina and-upplevelse i onsdags, hände en skrämmande sak under lördagkvällens runda. Platsen var T-bäcken, vid ravinen. Z och jag promenerade glatt i lördagskvällsstämning och just där bäcken är som djupast och mest ström, stod en man och kastade något i vattnet. "Underlig sysselsättning en lördagkväll", tänkte jag. Han böjde sig ned och tog upp en sten och kastade den med all kraft ned i vattnet. Jag tittade ned och blev helt stel: Där nere simmade en andmamma med sina sju dunungar och karln stod och försökte pricka dem. Jag blev rädd och förbannad på en och samma gång och tvärstannade. Mannen pep i väg och när min förlamning släppt, gick jag efter men han hade försvunnit bland husen på andra sidan.
Hur kan man vara så grym ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar